annacjohansson

what the world wants me to look like

HUR SYSTEMET VILL ATT VI SKA VARA

Jag ska nu skriva ut om den värsta tiden i mitt liv, när jag förlorade alla mina vänner, de som gjort att jag alltid kommer vara efter i skolan, något som tär på mig så jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Året 08 började som ett bra år men slutade med att det förändrade hela mitt liv föralltid. Jag hade fått massa nya vänner, var duktig i skolan, hade massor av intressen & kunde hitta lycka i de minsta sakerna. Men i april-maj så hände det något som de allra flesta tjejer och killar har tänkt. Duger jag? Är jag för tjock? Är jag ful? Varför är jag inte lika söt som mina vänner?

Flera tusen frågor snurrade runt i mitt huvud. Från när jag var 6-11 så var jag lite små knubbig och hade kvar mycket utav det såkallade 'babyhullet' fick höra det världigt ofta utav killar i min ålder. Man tänker inte så mycket på det när man är mindre men när man hört det ett tag så börjar tankarna komma.

Jag sökte på internet hur man kunde göra för att gå ner i vikt osv. Slutade äta onyttigt & började träna fotboll. Började ljuga för mina föräldrar & sa att jag ätit hos kompisar. Tillslut slutade hungern att komma & då slutade jag att äta helt. Jag kunde klara mig på 2-3 frukter per dag + träning. Hela jag blev en ny människa & inte till något bättre...Eftersom jag fick så lite energi så orkade jag mindre, hela min attityd förändrades & jag blev riktigt elak mot mina vänner. Så fort någon kommenterade att jag var 'smal' så blev jag arg. När mina föräldrar började märka vad jag höll på med så tvingade de hem mig till middagarna så då började jag att stoppa mina fingrar i halsen. Det gick till den gränsen när jag inte ens orkade resa mig upp, mena ben klarade inte av att bära mig längre. Fick gå till östra 1-2 gånger i veckan för att väga mig & kolla mina mat tider. Var tvungen att äta var annan timma och där imellan var jag tvungen att bli 'passad' så jag inte gick iväg och kräktes. Efter ca 1 år fick mina föräldrar nog av att ha mig hemma så jag åkte till min moster i London i 3 veckor. När jag kom tillbaka så blev det lite bättre. Jag började klara av att äta vanlig mat.

Jag har fortfarande tankarna kvar i mitt huvud & kan fortfarande inte äta vad jag vill. Tänker ALLTID på vad jag äter innan jag äter det. Jag tror att de tankarna alltid kommer att finnas kvar i mitt huvud vad jag än gör.

Det jag ville komma fram till var att speciellt tjejer ser inte hur vackra dom faktiskt är. Att alla föds inte med stora bröst och smala höfter. Slutar man äta förstör man inte bara för sig själv utan för alla andra med. Jag är så otroligt tacksam att mina vänner stod med öppna armar när jag var redo att komma tillbaka & att det inte lämnat mig. Jag hade inte klarat av mig själv. Ät nyttigt & träna men glöm INTE att leva ditt liv med. Ska du låta dina tankar stoppa dig för att leva? Jag vet hur svårt det är, jag kommer somsagt aldrig att komma ifrån de tankarna men jag försöker leva mitt liv så gott det går. Man lever liksom en gång. Ät gott, skratta, träna, gör vad du vill & LEV!!

Vi tjejer har en SJUK ideal som vi ska leva upp till. Vi ska vara smala, stora bröst, ha fullt med energi men inte äta. Vi har så sjuka krav på oss. Det har även killar, att det ska stora & har massa muskler. Jag försöker så mycket jag att försöka få tjejer att inse att de är fina som det är. för ALLA tjejer är vackra, verkligen alla. glöm inte det

Detta inlägg berörde mig verkligen, Anna. Gud, vad du har samlat på dig kraft under den perioden du gick igenom det svåra, det märker man verkligen. Precis som många andra så kan jag inte göra annat än att säga att du är grym! Du skall bara veta vad folk pratar gott om dig. Kram på dig

Grymt starkt inlägg. Vare sig man vill eller inte, det gick rätt in i hjärtat. Fortsätt vara den starka tjej du har lyckats bli, och fortsätt inspirera andra. Du inspirerade mig, du gav mig nya tankar om mig själv. Alla människor måste inse att dom är fantastiska, och inte gå efter bilder i tidningar och tro att man måste se ut sådär för att vara vacker. Det finns inga mått vi ska gå efter, vi måste inse att man är vacker ändå, vilken storlek man har på kläderna spelar ingen roll. Vi är vackra och vi är starka!

Tack för att du berättade din historia, den kommer hjälpa många människor.

Va fint skrivet. Tog verkligen till mig av detta! Tack

jättafint skrivet av dig!! verkligen något jag behövde få höra..

kram :)

Anna, det var jättebra och fint skrivet. Kram på dig!

Du är stark, jag länka detta inlägg på min blogg för att jag tyckte att denna text var mycket viktig att läsa!Hoppas det var okej. :) http://www.nattstad.se/filippas?id=2759743

Även om jag inte känner dig så berörde detta mig jättemycket och du är nog min idol som vågar vara öppen om det. Jag har varit med om precis samma sak. Känns ungefär som att det är jag som skrivit det. Men jag är på väg tillbaka och jag vet att jag kommer klara det, och det gör du med, för du är stark!! Du är bra precis som du är.

Kram

grym text anna! du är stark och perfekt som du är tjejen.

jag inspireras verkligen av det du skriver